Från det ena till det andra (som våran
pågående utställning på Leksands kulturhus heter), det är just så det kan vara med keramik. Jag tror jag har skapat något och jag har en bild i huvudet att så här kommer det ungefär att bli, men sen händer det saker på vägen som gör att det blir något helt annat. Jag gillar utmaningarna på vägen och överraskningen som till slut levererar kanske något annat än tanken från början varit.
Minns ni mitt
rektangulära bygge av trekantsbitar? (<- Om inte klicka på länken )
Det var i alla fall denna torn liknade skapelse. Som en dag när jag kom till verkstaden stod som det lutande tornet i Pisa. Anledningen var att ett skikt i botten fortfarande var för fuktigt och med andra ord inte orkade hålla hela byggets tyngd uppe. Bygget skulle alltså inte stå allt för länge på eget initiativ. Det resulterade i att jag lade det på en skumgummi madrass. Tog bort de trasiga bitarna plus botten. Nu hade jag ett fyrkantigt liggande rör.
Detta skede kom som en glad överraskning, jag var inte så förtjust i bygget, det var något som fattades för att det in mina ögon skulle vara intressant, men jag visste inte vad. Nu när det låg ner var det mycket mer spännande, det hände så mycket mer bara av den ändringen.
Nu har det fyrkantiga röret hunnit spricka ytterligare en gång i torknings processen, så nu består verket av två olika stora bitar av röret. De två bitarna har en slags spänning, eller en intressant relation jämte mot varandra.
I vår/någon gång i kanske maj är det dags för
anagama bränning och gissa vad som ska med i den ugnen?
Jo, just detta bygga. Det kommer bli hur spännande som helst, eller hur trasigt som helst. Men jag gillar verkligen denna väg som detta projekt har tagit.
Alltså från det ena till det andra...
